2017 skrev jag en bok i huvudsak om min barndom, ”Glimtar från mitt 50-tal i Karlshamn”.
Boken finns inte längre att köpa i bokhandeln, men här nedan kan du i alla fall läsa de 10 första episoderna, ”glimtarna”.
Längre ner finns också ”Lite ditt och datt om vad som helst”.
Obs! Det kan ta en liten stund att ladda ner hela denna hemsidan!

Glimtar från mitt 50-tal i Karlshamn.

Koreakriget, Ungernrevolten, atombombshotet, poliovaccination, amerikanska dollargrin, Ingemar Johansson’s världsmästartitel i boxning och fotbolls-VM i Sverige. Detta är exempel på stora samtalsämnen under det årtiondet.

Jag, Jeppe Andersson, föddes 1947 och då jag var omkring två år köpte mina föräldrar fastigheten på Drottninggatan 110 i Karlshamn, som ligger alldeles norr om innerstan. Det var (och är) ett 3-våningshus. Där bodde vi till 1961, m.a.o. så hade jag hela min barndom där. Vi; mor, far, min syster Lena, född 1942 och jag bodde i bottenvåningen, på andra våningen en familj med sönerna Örjan, född 1944 och hans bror Bo. Längst upp familjen Thernström med sonen Anders, född 1949. Även dessa familjer bodde där hela tiden, men flyttade strax efter oss.

Det är vad som hände där, runt omkring och på lite andra ställen också dessa 100 glimtar från min barndom på 1950-talet kommer att handla om. De är helt fristående från varandra och är inte sorterade i någon som helst ordning. De är i princip nedskrivna i samma ordning, som de poppat upp i mitt huvud; pojkstreck, tokigheter, skolminne, kärleksglimtar och lite annat.

”Värt att veta?” finns under vissa glimtar. Där kan du läsa kompletterande fakta och/eller uppgifter angående något, som förekommer i texten.

Det händer, att jag upprepar vissa saker i texterna, t.ex. hur vissa hus var belägna. Detta för att det är inte säkert, att du som läser glimtarna gör det i tur och ordning.

Anm.: De här händelserna beskrivs som jag minns dem eller i något fall som jag hört dem berättas. Det kan därför finnas små obetydliga felaktigheter i hur jag återger episoderna, men det är ”glimtarna” i sig jag vill förmedla.

Anm.: Hemma hos oss sa vi inte mamma och pappa utan mor och far. De orden används därför också i glimtarna.

Utgiven april 2017 av Jeppe Andersson
e-post: jeppe.a@telia.com

Glimtar

1. Kallare årstid.
2. Barn från Ekhagen
3. Blekingeutställningen 1954
4. Tjejerna i klassen
5. Rullande lastbilsdäck

6. Trångt i bilen
7. Bro av snö
8. Vattenläckage i lägenhet
9. En vanlig kväll på Vägga skridskobana
10. Ambulans och brandkår

”Slutkläm”

1. Kallare årstid

Det hade kommit in i december. Nu var det strax före lunch och bönderna hade varit i mejeriet med häst och vagn för att lämna mjölken, som deras kossor hade producerat. På den tiden var Drottninggatan huvudgata in till stan och mejeriet låg nere vid ån sydväst om nuvarande Garvaregatan. Prinsgatan framför nuvarande City Gross fanns inte över huvud taget.

Anders på 3:e våningen var yngst i huset. Lena, jag, Bo och Örjan var alla i skolan. Det fanns heller inga andra barn i Anders’ ålder i de närmaste husen. Han trivdes bra med att vara i sin pappa’s fabrik på gården ibland, där det gjordes pussel i plywood och träsnickerier. De vuxna där hade var och en sin uppgift, så att leka med Anders var inte så lätt. Han fick hitta på lite själv.

Nu var det emellertid något helt annat, som intresserade husets yngste. Molnen hade börjat tätna och visst hade det blivit lite bistert också. På Drottninggatan just utanför huset höll kommunens rörläggare på med att byta avloppsledningarna. Där fanns en grävmaskinist, en lastbilschaufför och tre gubbar. De lade rören, grävde för hand där det behövdes och höll på med allt som hör till på ett sånt här ledningsjobb.

Anders var flitig åskådare där medan vi andra fick sitta på skolbänken. När han nu stod där och tittade på vad de hade för sig i gropen, så tyckte han det kom en snöflinga på trottoaren… jovisst, det kom fler; vinterns första SNÖ! Det här var ju jättehäftigt för en liten parvel på den tiden. Det ville han givetvis kommentera för gubbarna, som just nu var på väg upp ur rörgraven för att städa av lite.

Ett krux med Anders var, att han hade svårt för att säga ”s”. Skulle han säga ”snö”, så blev det bara ”nö” och så kunde han ju inte prata med de vuxna farbröderna; han ville ju prata rent, när han skulle kommentera en så här viktig händelse. Men den gossen var klurig, så han kom på hur det skulle lösa sig. Han tog ett par steg framåt mot gubbarna, som vred upp huvudena mot honom, för de förstod att han ville säga något. ”Mmm…”, sa Anders med försök till lite pondus och medvetenhet i rösten: ”Ja, nu börjar de vite falla.”

Min mor råkade befinna sig i närheten, såg och hörde det hela. Det var klart, att hon ville delge övriga i huset denna lilla episod. Det uttrycket för snö blev därför ett bevingat uttryck på gården och säkert också bland kommunens gubbar.

2. Barn från Ekhagen

Då vi var mindre dög gräsmattan i trädgård utmärkt att spela fotboll på. Det var ju mest att skjuta fram och tillbaka med ett par trädstammar var som målstolpar. Ibland tävlade vi också ”Guld och Silver”; det innebar att alla medtävlare utom en ställde sig i målet och denne skulle skjuta en straff. Om den som var närmast skottet räddade bollen, så blev det hans tur att skjuta och den som således missade sin straff var ute ur leken. Blev det istället mål, så fick skytten fortsätta med ny straff och han som inte räddade skottet var ute ur leken. Så höll det på tills det bara blev en spelare kvar. Han fick då guld och den näst siste som blev kvar fick silver.

Nu hade vi blivit större och hittat en bit äng bakom IC, nuvarande Preem. Den fick duga som fotbollsplan. Vi var nere hos Mejegårds Trävaror och köpte stolpar. De var inte tillräckligt långa för att förse med ribba, så det där med ribba fick vi klara oss utan.

Där var pojkar från hela området runt omkring, så vi kunde bli några stycken samtidigt ibland men inte alltid. Ovanför den här ”fotbollsplanen” låg Ekhagen, en särskola för barn och ungdomar, som kanske inte alltid var så förståndiga. De hade säkert haft det svårt hemma också många gånger. Deras riktiga hem var mest österut, ända bort på Öland och Gotland. De fick inte gå iväg som de ville och hölls inne på skolområdet. Vi var lite skygga för dem och de kanske också för oss.

En kväll då fyra, fem stycken i vårt gäng kickade lite boll där på skoj, så kom några av dem i alla fall ner och frågade, om de fick vara med. Vi visste inte riktigt hur vi skulle ställa oss till det, men till slut svarade vi, att det var ok. Några av dem kunde nog varit ungefär som oss själva, om de hade haft våra möjligheter i livet, några andra var väl lite mer ”udda”. Det blev ju hyfsat bra trots allt för nu var vi så många, så att vi kunde få ihop varsitt lag den kvällen. Lite speciella var några trots allt och det blev många kul situationer.

Det hände sedan fler gånger att de kom ner och spelade med oss och vi blev efter hand lite kompisar med några av dem, när vi var där.

Värt att veta?” Vårdanstalten på kvarteret Ekhagen finns med på stadskartan från 1914, ”Vårdanstalt för sinnesslöa barn”, men inte på stadskartan från 1909. Den har tydligen byggts någon gång där emellan. Den revs, om jag minns rätt, i samband med att Gustavsborg byggdes ut i slutet av 1900-talet.

3. Blekingeutställningen 1954

Karlshamn var värd för Blekingeutställningen 1954. Drottninggatan var själva huvudgatan in till centrala Karlshamn på den tiden. Det var väl i samband med invigningen, som kung Gustav VI Adolf åkte förbi vårt hus upp mot torget eller vart de skulle, med ett knippe andra gubbar omkring sig.

Sternöskolan var alldeles nybyggd, invigdes i samband med den här utställningen och jag skulle börja min skolgång där på hösten. Det var ett lantbruksmöte också väster om Sternövägen mittemot Bellevueparkens stora parkering, där det numera är bebyggt med villor/radhus

Jag minns naturligtvis bara vissa delar av Blekingeutställningen och det jag minns bäst är tivolit, som placerades någonstans strax väster om Sven Jeppssons och Mieån.

Där var motorcykelkörning i trumma. Publiken stod på ett golv ovanför och utanför trumman. En röd rand någon dryg halvmeter ner från toppen visade hur högt upp föraren fick köra. ”Men hit upp kommer han väl aldrig”, tänkte jag. Jovisst gjorde han det, han gjorde dessutom konster på motorcykeln samtidigt.

Där fanns ”virvelvind”-karusell, radiobilar, en variant av ”flumeride” och spöktåg. Det ryckte lite olustigt i flumridevagnen, då den svängde där uppe. Jag stod vid ett tillfälle bredvid vattenkaret, då vagnen åkte ner och i vattnet. Blev så klart plaskvåt hela jag. Första gången jag åkte hade mor tagit med en regnkappa till mig, för att jag inte skulle bli våt då jag åkte, men då fick man ju inget vatten på sig. Spöktåget åkte jag också ett par gånger. Sista gången var det ett ”spöke”, som tog mig i axeln därinne. Jag blev dörädd och vågade inte åka den mer. Det stod väl någon gubbe därinne, som jobbade på tivolit och busade lite med barnen ibland, då de åkte förbi honom.

Numera finns det ju mycket häftigare åkattraktioner, men de här lever ändå kvar fortfarande. Däremot var det länge sedan jag såg en sådan där motorcykeltrumma. Jag antar, att det hänt olyckor med dem, så att de blivit förbjudna.

Värt att veta?” Arne Nilsson (1913-2006), med artistnamnet William Arne, är nog den mest kände ”dödsryttaren” på motorcirkus. William Arnes Motorcirkus startades 1934 och han avslutade sin karriär som dödsryttare 1978.

4. Tjejerna i klassen

I vårt hus eller i dess omedelbara närhet fanns inga tjejer i min ålder. Nu hade jag just fyllt 7 år och det var dags att börja min skolgång. Det var bestämt, att jag skulle gå i Sternöskolan, som var alldeles nybyggd 1954. Jättespännande att träffa så många flickor i min egen ålder. Där var ju ett par, tre stycken, som jag fort fick lite ”tycke” för, några var ok medan de andra hade inte något, som drog till sig mitt intresse. Även en sån liten gosse som jag hade ett visst intresse för töser.

Tiden gick och jag kom upp i 3:e eller 4:e klass. Framför mig i bänkraden satt en flicka, som ofta brukade vända sig om och prata med mig. Flickor i den ålder hade då också börjat intressera sig för oss pojkar. Ett av våra samtal kom in på vilken kille hon gillade mest. ”Går han i vår klass?”, frågade jag och hon nickade med ett finurligt leende. ”Vem är det , då?”, fortsatte jag. Klart jag var nyfiken. ”Det säger jag inte”, svarade hon och fortsatte: ”… men hans förnamn slutar på ”e” och hans efternamn ”n”…”. Det blir nog bökigt att kolla alla killarnas namn i klassen, tänkte jag, men så slog det mig att mitt eget namn, Jeppe Andersson, stämde ju in på det. Jag började då kolla de andra pojkarnas namn och det var bara mitt, som stämde in.

Hon förstod, att jag fattat vem hon menade, men hon var inte någon direkt framfusig flicka, så hon ville givetvis inte säga det så där rent ut och vi fortsatte att prata om ditt och datt i fortsättningen också. ”Kärleken”, då? Jodå, hon var ganska söt, snäll och rar… men det blev i alla fall inte så mycket mer av den lilla kärleksförklaringen.

Efter 4:e klass kom jag in på Realskolan och där blev det helt nya tjejer att vara nyfiken på…

Värt att veta?” Det finns många, som heter Jeppsson, däremot Jeppe som förnamn är ovanligare. Om man söker med mitt namn på t.ex. birthday.se eller hitta.se över hela Sverige, så får man bara en träff (mars 2017). Fastän Andersson är ett av de vanligaste namnen i Sverige, så finns det bara en sådan kombination.

5. Rullande lastbilsdäck

Även om vi var barn, så var vi mycket intresserade av bilars märke och modeller. Det var vi alla på gården och kanske Örjan i synnerhet.

Det var i mitten på 50-talet och de amerikanska dollargrinens tid. Bakom vårt hus låg en en rad med hus mot Erik Dahlbergsvägen och andra sidan den vägen låg IC, nuvarande Preem. Det var en bensinmack där redan på den tiden. Där skulle det den här dagen vara visning på en ny modell av Oldsmobile och en IFA P70. IFA:n här på IC var ju liten, men nyheten var att den hade en plastkaross. Vill minnas, att det blev ingen succe’. Vi blev i alla fall nyfikna på IFA:n och imponerade av den stora Oldsmobilen.

Nu hade vi gått runt de båda bilarna flera gånger och så smått börjat tröttna på nyheterna. Vi drog oss därför ifrån framsidan på IC och mot baksidan. Där fanns en tvättplatta och antagligen en smörjhall också. I ena hörnet av tvättplattan låg det några gamla lastbilsdäck utan någon som helst ordning. Vi tittade lite förstrött på hur det såg ut där och var väl på väg att ta oss hemåt igen.

Nej, inte med en gång. Nu hade min kompis kommit på en ide’: Han reste upp ett av däcken och började rulla det. Där uppe var det plan asfalt, så det blev för tungt och han tröttnade. Från IC och ner mot Erik Dahlbergsvägen var det däremot lagom nerförsbacke, så varför inte rulla ner det där istället. Så blev det. Ganska mycket trafik på vägen vid den aktuella tiden på dagen, men det bekymrade inte honom. Han ändrade kurs på sitt däck och skickade iväg det. Det rullade på ganska bra nerför den asfalterade ytan på IC, hade hyfsad fart då det korsade hela Erik Dahlbergsvägen och daskade in i nätstaketet till huset mitt emot. Det var ju spännande att se vad som hände, så ytterligare 3-4 däck bjöds på samma resa. Nu var det nog säkrast att lämna IC illa kvickt för personalen måste ha sett de rullande lastbilsdäcken.

Vi kom därifrån utan upptäckt, men efteråt gick det upp för oss vad som kunde hänt, om ett så stort däck hade rammat en gående, en cykel eller bil.

Värt att veta?” IFA var en östtysk bil, som tillverkades 1948-1955. Den skulle motsvara västtyska DKW, som började återfabriceras 1950 (gick 1966 upp i Audi). Båda hade sitt ursprung i den förkrigstillverkade ”spånkorgen” DKW, som nödgats lägga ned sin personbilsproduktion vid början av andra världskriget.

6. Trångt i bilen

Vår första bil jag minns var en fransk Ford. Antar, att den var byggd i Frankrike. Jag hörde bara senare, att när mor eller far nämnde den bilen, så var det alltid: ”Det var då vi hade franske Forden”.

En bit in på 50-talet köpte vi en Austin A70. Den var bullig och en morbror tyckte den liknade en fastlagsbulle. Det var långt innan säkerhetsbältena och det gick att stuva in ordentligt med folk, även om det kunde bli trångt.

Vi umgicks ofta med en familj, Selse’s, som hade två pojkar. De var något äldre än mig, men jag tyckte alltid det var kul, när vi skulle träffas. Helt spontant kunde t.ex. mor säga en söndagsmorgon: ”Oski (smeknamn för Oskar), det är fint väder idag! Om vi skulle höra med Selse’s, om de vill ut och åka en sväng? Vi kan köra ner till Hällevik och dricka kaffe!” Far var med på noterna. Selse’s hade ingen egen bil, så det blev till att stuva in alla i vår Austin. Far körde, herr Selse bredvid med deras största grabb Ingvar i mitten på sätet. Jag vill minnas, att deras yngste grabb Rolf stod på sätet bakom storbrorsan i början av sådana här resor, men när han blivit lite större, så satt han på en hopfällbar campingpall på golvet framför herr Selse. I baksätet satt fru Selse, Lena och mor. Hon särade lite på benen, så att jag kunde sitta där emellan.

Vi gjorde många sådana resor, men vi barn växte. Oberoende av det köpte vi sen en Studebaker. Det var en större bil, men kupe’n var inte mycket större och de här utflykterna dog ut p.g.a. platsbrist och vi barn fick ju efter hand andra intressen.

Värt att veta?” Austin var en brittisk biltillverkare, som verkade 1905-1989. Austin gick samman med Morris 1952 och blev BMC som 1968 gick samman med Leyland och bildade British Leyland. Märket Austin fortsatte att användas fram till 1980-talet.

Studebaker var en amerikansk biltillverkare, som byggde bilar i Indiana mellan 1902 och 1964.

7. Bro av snö

Vintern hade kommit på allvar. Vår trädgård var uppdelad; en gräsmatta med fruktträd och berså, som låg längst in från Drottninggatan sett. Där fick vi barn leka fritt. Närmast gatan fanns också en mindre gräsmatta med ”finare” spalje’träd och mitt på gräsmattan var en stor sten i granit, som Örjan’s pappa hade skänkt. Av någon anledning hade jag, Bo och Anders denna gång rullat stora snöklot där, som vi byggt två skyddsmurar av för snöbollskrig.

Kylan tog i, snön var inte längre kram och murarna raserade vi. Det såg ut som kriget hade gått fram bland snökloten. Av en slump började vi forma till vägar i oredan. Vår fantasi och skaparanda blev alltmer sofistikerad och av det som för några timmar sedan var en ända oreda kunde nu synas vägar med slänter, ”bergstoppar”, dalar och allt hängde liksom ihop. Kronan på verket var trots allt en tunnel, som vi grävt genom ett par stora klot och den var vi alla lite stolta över. Vi kunde t.o.m. gå försiktigt på den.

Det hade blivit ordentligt kallt och vi tog beslutet att försiktigt hälla vatten på den. Tanken var givetvis, att bron skulle frysa till is och bli ännu finare och starkare. Så gjordes och allt var frid och fröjd. Den friden varade inte länge. Då vi skulle putsa till det sista på hela anläggningen gjorde jag som strax innan; jag tog ett steg upp på bron, så som jag gjort många gånger tidigare, glömde att vi hällt vatten på den och FANKEN OCKSÅ!! Vattnet hade inte hunnit frysa och bron sjönk ihop till ingenting under min fot.

Det blev ordentligt surt för mig gentemot Anders och Bo den närmaste stunden. Nu är det ju så när barn leker, att det blir lätt ovänskap, men det går fort över. Det gjorde även detta, men de minns det fortfarande och det händer att jag får en gliring med glimt i ögat av dem, när något liknande kommer på tal.

Värt att veta?” Apropå granitstenen i gräsmattan, som finns där än i dag: Karlshamnsgraniten är grovporfyrisk med kristaller av kalifältspat. Färgen är röd till rödgrå och bildades för ungefär 1500 miljoner år sedan. Karlshamnsgranit användes också för gatsten.

8. Vattenläckage i lägenhet

Det var vinter. Snön låg och var så där lagom kram. Jag, Anders och Bo var ute och kastade lite snöboll. Vi strök väl omkring på gården, drog runt och försökte pricka ett par stolpar till gatljuset, grannens garage och lite som det föll sig. Ett gavelfönster på tredje våningen på huset söder om vårt var öppet. Det var ju den kalla årstiden, så de hade väl bara öppnat för att vädra eller rista något genom det.

Vi hade slumpmässigt rört oss åt det hållet och nu dök det upp ett förslag i skallen på någon av oss: ”Vi försöker pricka in genom fönstret!”, sa någon. Så blev det. Efter några misslyckade snöbollar på väggen, så fick Bo ”träff”; snöbollen försvann in i rummet! Tredje våningen är högt upp och vi hade givetvis ingen aning om hur det såg ut där inne; prydnadssaker, tavlor, askkoppar med glöder i eller om den kom ända fram till någon innervägg? Nej, inte det minsta vetskap, inte heller om någon fanns i rummet just då. Inte värt att vara kvar där, så vi drog oss raskt undan till andra sidan vårt hus och inget mer hände.

Det gick några dagar och vi tänkte inte så mycket mer på det. I samband med att vi handlade godis i speceriaffären i samma hus, så brukade vi bli kvar en stund och prata med Hjalmar, som hade affären. Han hade två sittpallar där, en var sida om disken. Framkanten på kylen var också en ”sittplats” i brist på annat. De, som bodde i huset, gick in till affären genom inre trappan och bakdörren till affären. De behövde alltså aldrig gå ut för att handla. Nu kom det en kund från bakdörren. Samtidigt som hon gjorde sina inköp, så beklagade hon sig för Hjalmar’s fru att de fått en vattenläcka i lägenheten och att hon måste tala med hyresvärden för att åtgärda felet… Under tiden de båda damerna diskuterade problemet, så satt vi tre grabbar tysta som möss, tittade ner i golvet och lyssnade…

Om hon trodde att det var en vattenläcka, eller om hon visste vad som hänt och ville ”grilla” oss, det fick vi aldrig reda på.

9. En vanlig kväll på Vägga skridskobana

Innan isrinken i Vägga byggdes, så spolades Vägga Norra för skridskoåkning. Förutsättningen var givetvis, att det var frysgrader och att det blivit lite tjäle, så att inte vattnet försvann ner i marken. Belysning fanns, men den var inte så påkostad och skenet avtog ju längre från byggnaderna man kom. Längs den bortre långsidan låg vallar från skottning av nedfallen snö och ”nersliten” is.

Fastän vi bodde i andra ändan av stan, så var det nästan aldrig tal om att vi skulle skjutsas och hämtas. Oftast var ett par grabbar i huset och en eller två andra, som cyklade dit. Vi bytte om på bänken bredvid omklädningsbyggnaden, det var inte så stökigt och trångt, som det kunde vara därinne.

Det var två val man hade då man kom ner på isen, spela lite ishockey eller vara med på par-sistan. Ishockeyn var improviserad. Man delade upp i två lag eller hoppade in i något, som redan spelade. Som målburar användes oftast bara ett par skridskoskydd, snöklot eller vad som fanns till hands. Par-sistan var minst lika kul, för då var det tjejer med. Det gällde för den som hade sistan att jaga någon att ge bort den till, alltså vidröra honom eller henne. Man fick bara ge sistan till någon som var ensam. Om två av deltagarna höll i varandra, så hade de ”pax”, de var då inte lovliga byten.

Det kunde bli hyfsat sent, runt 9 på kvällen, innan det var dags för hemfärd. Då värmen från åkningen börjat avta i kroppen, så började vintervädret kännas kallt. Ett par torra, extra tumvantar brukade jag ha med mig för hemfärden. Belysningen på cyklarna var det lite si och så med. Den eller de som hade framlyse fick cykla först och någon med bra baklyset cyklade sist. Det hände flera gånger, att det kom en polisbil och stoppade oss. De påtalade våra dåliga lysen, vi lovade att bättra oss, men det blev inte så mycket av med det.

Vi hoppades, att det skulle bli konstfruset på Vägga, så att vi kunde åka skridskor hela vintrarna oavsett väder. En icke konstfrusen isrink byggdes först tillfälligt i nordöstra hörnet, men den konstfrusna rinken i nordvästra hörnet kom några år senare, men det var då inte kul alls. Dels hade vi blivit äldre och hur kul var det att bara åka omkring i en rink med strålkastarbelysning…

Värt att veta?” Skridskobanan sköttes av vaktmästarna Einar Lagerlöv och en, som hette Jeppsson, men kallades bara ”Jeppe”.

10. Ambulans och brandkår

Kvällen var i annalkande, vinden hade mojnat och någon svala flög längs hustaket.

Jag hade min första nya riktiga cykel, en blå Gripen. Den allra första var en ljusblå trampcykel med ett stort hjul fram med trampor direkt från navet och ett litet hjul där bak. Jag hade växt ifrån den sen en tid och hade också en gammal tjejcykel innan jag fick den här. Anders, som bodde på den 3:e våningen hade en jätteliten cykel, men det var kedja på den också.

Jag var väl 5-6 år och Anders då ett par år yngre Vi två började leka att min cykel var en ambulans och Anders’ en brandbil. Det var en trång passage även för våra cyklar, då vi skulle emellan det ena hushörnet på innergården och Anders’ pappas bil, en liten skåpbil, Ford Eifel, som stod där. Far hade en Austin A70, den såg ut som en bulle ungefär. Hans bil var parkerad längs husgaveln. Varje gång, som vi skulle ut på något av våra utryckningsuppdrag, så måste vi passera den här husknuten och med skåpbilen bara drygt någon meter därifrån. Vi hade dessutom minimal sikt, eftersom vi måste cykla runt hörnet och sedan längs husets gavel och ut mot gatan.

Även om mina föräldrar inte var så religiösa till vardags, så hade de båda två i alla fall fått en skolning i kristendom i sina respektive föräldrarhem och att t.ex. svära förekom inte över huvud taget inom vår familj.

Min far hade varit ute ett ärende och gick in mot gården. Nu hade jag just fått besked om en stor olycka och min ambulanstransport var oerhört brådskande med jättemånga svårt skadade, som skulle hämtas. Jag hoppade givetvis på cykeln med bara en tanke i huvudet; att komma så fort som möjligt till olycksplatsen. Vad händer då?… Jo, just när jag ska ta svängen runt husknuten, så dyker min far upp gående. Han var ju gott och väl fullvuxen och jag, som på min cykel koncentrerade mig på att komma iväg och runt hushörnet, jag såg ju bara byxbenen och undre delen av kroppen på någon. Jag blev ju mäkta irriterad, att det kom någon och störde min viktiga utryckning, så det enda jag fräste ur mig var: ”FLYTT PÅ DEJ, GUBBJÄVEL!”

Han berättade det för mor när han kom in och säkert fick de sig trots allt ett gott skratt.
========================================================================

Hoppas, att du har tyckt, att det varit en trevlig läsning. Du kanske också fått en och annan nostalgikick då du läst det här, om du var med på 1950-talet.

Jeppe Andersson

====================================================
==============================
==========


Närmast kameran 2-4 svarta stenar.

Märkliga stenar utanför Stensnäs, Karlshamns kommun

Kusten har många helt vanliga stenar, men varför är dessa närmast i bild svarta och gropiga? Jag såg dem som barn vid en båtfärd redan på 50-talet och ingen tycktes då veta varför det låg sådana stenar där. I somras bestämde jag mig för att ”gå till botten” med frågan.

Min gode vän som känner till Pukavik ville också ha svar, så det blev en båtfärd med kamera och diverse utrustning. Här nedan finns en bild på hur de ser ut:

SGU:s karta med diabasen markerad. Den svartstreckade linjen markerar spricka i jordskorpan. Där i vattnet ungefär utanför diabasmarkeringen ligger stenarna.
En av stenarna i närbild.


Vi uppskattade de största till mellan 4 och 8 m3. De var inte magnetiska och innehöll inte något järn; magneten gjorde i alla fall inget utslag och inget säkert utslag på kompassnålen heller. Många stenar låg under vattenytan och de låg i någorlunda norr-sydlig riktning. Hela området var 50-80 meter långt och 15-20 meter brett. Stenarna under vattnet var beväxta, så det gick inte att se hur de såg ut, men troligtvis samma sorts sten även där.

Jag tog kontakt med SGI, Sveriges Geologiska Undersökning, först i Uppsala och sedan i Lund. Där blev det en dryg halvtimmes samtal med en mycket kunnig och trevlig geolog och jag gick därifrån med alla frågetecken uträtade. Ungefär det här berättade han:

  • Bergarten är diabas och runt 900 miljoner år gammal.
  • Blocken är korttransporterade eller ligger i anslutning till en N–S-ligt orienterad diabasgång. Gången finns ytligt vid kusten söder om Stensnäs. I anslutning till gången finns också en parallellt orienterad sprickzon.
  • Blocken kan ha flyttats en kort sträcka i samband istiden eller i samband tjock havsis i under historiska kalla perioder efter senaste istiden. De kan också vara kärnblock som ligger direkt ovanpå gången. Den tillhörande sprickzonen kan ha resulterat i att diabasgången är kraftigt uppsprucken, vilket skapar förutsättningar för att kärnblock bildas genom att omgivande mer uppsprucken diabas eroderats bort. Jag bedömer att de lösa blocken sannolikt är erosionsrester (block) som ligger ovanpå gången.
  • Den gropiga texturen på blocken bedömer jag beror på s.k. bioerosion från sjögräs, tång etc. som vuxit på blocken. Eftersom diabasen är relativt lättvittrad p.g.a. hög andel kloritmineral och oregelbunden kristallstorlek påverkas bergarten relativt lätt av urlakning och vittring. Även organismer som ex. musslor kan skapa liknande strukturer. I ditt fall bedömer jag dock det mest sannolikt att det är skapat av vattenväxter.
  • Eftersom en del block idag ligger ovanför vattenlinjen (även vid högvatten) är det sannolikt att en hel del av groparna är bildade när havsnivån var högre.
  • Det är svårt att säga hur gamla groparna är men sannolikt relativt unga, åtminstone yngre än senaste istiden.
  • Geologen berättade också att diabas innehåller ofta ämnen som växter gillar. Det har till och med diskuterats att bryta diabas och mala ner det till gödning.

Så, nu har jag berättat det mesta jag vet om de där stenarna. Hoppas du tyckt att i alla fall något av det var intressant.

***********************************************************************

Drottninggatan 110 är det gröna huset med bruten takstol.

Är det havsutsikt genom hela Drottninggatan i Karlshamn?

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 05-profil-drottning-o-detalj-hushojder.jpg
Profilritning för Drottninggatan från norr till söder. Korsningar med tvärgatorna angivna längst upp. Zooma vid behov.

Att fotografera genom hela Drottninggatan, i detta fallet runt 1700 m, har sina svårigheter; allmänna sikten, solljusets inverkan, dagsljuset på korsningen med Lotsgatan, människor och bilar på gatan. Bilderna togs då träden var avlövade, annars hade det varit meningslöst att bara försöka. Jag vill minnas att också ev. ”sommarflaggor”, alternativt julgirlanger tvärs över Drottninggatan kunde skymma sikten, där gatan är låg i siktlinjen.

Oavsett om jag kunde erhålla ett foto från våningen där den eventuella havsutsikten syntes eller ej, så ville jag ändå ta foto från piren och norrut. Enligt min profilritning skulle man kunna ta foto på våningen om man kom upp omkring 4 – 5 m.

Enligt profilritningen så går siktlinjen ungefär 1,5 m över korsningen med Kyrkogatan. Därför ställde jag mig i den korsningen och tog ett foto på havet från den höjden. Där såg jag havet, så då borde man se det också från huset, om det inte strular med sikten i sidled.

Eventuella siktlinjen går i havet en bra bit utanför piren. Jag gjorde därför en beräkning på var ungefär den borde träffa havsytan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är slutsats.jpg
Beräkning var siktlinjen träffar havsytan. Zooma vid behov.

Funderade också på om jordytans krökning kunde ha betydelse för siktlinjen. Googlade och hittade något ställe, där det stod att om man har ögonen 2 m över vattenytan, så blir horisonten 5 km bort. Enligt profilritningen, så är siktlinjen ungefär 7 m upp, så det behövde jag inte oroa mig för. Jag har nyligen själv räknat på det med samma resultat.

Här följer nu en bildserie. Den börjar från norr, ”blickar” bakåt och går mot söder och havet. Där vänder den vid havet, går mot norr igen,”blickar” bakåt, kommer längre och längre norrut från havet och man kan följa ända upp till …!
Tips! Zooma upp och jämför bilder, där det behövs.
Och resultatet? Titta på bilderna och bedöm själva. Jag är klar med min bedömning…

Huset syns fortfarande tydligt från gatans mitt.

Kameran för lågt. Inget hus synligt.
Höjd 4 m. Kameran intill vägg. Den gröna gaveln och det röda taket skymtar.
Höjd 4 m. Kameran i vägmitt. Sidan på takfönstret(homejan) skymtar som ljus prick(?)
Höjd 5 m. Kameran i vägmitt. Sidan på takfönstret(homejan) skymtar som ljus prick nu något högre upp(?).
Havsutsikt vid högskolan.
Korsning med Vinkelgatan.
Jämför fotot med det från Kyrkogatan avseende korsningen Lotsgatan och horisonten.

Hur i hela friden kan en vanligtvis någorlunda normal människa få för sig att lägga ner all denna energi på en sådan här ”skitsak”?… Å andra sidan, så kan man ju också fråga sig varför många lägger pussel, löser korsord, ser på TV-sport och mycket annat också.

***********************************************************************

Hoppas att du hittat lite intressant att kolla här på ”Ditt och datt för kanske vem som helst”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s